Recensioner

Utdrag ur recensioner. Några finns i sin helhet under Uppsättningar.

DRÖMMARS GARN av William Mastrosimone 2014

Två ensamma, sargade människor möts i ett förtvivlat försök att finna en annan röst att lyssna på än sin egen. Men hur gör man? Ska man skämta om allt som gör ont eller ska man väva in det i drömmar och lögner? Hur möts man? Godisförsäljerskan Rose och långtradarchauffören Cliff gör sina tafatta närmanden men har svårt att acceptera den andras uttryck och uppförande. Missförstånden och besvikelserna kommer tätt.
Den nybildade gruppen Teater Intim tar sig an detta med stort allvar utan att för den skull avstå från humorn. Både Johannes Stenmarck och Hanna Skoghag har total närvaro i rollerna och situationerna och skapar en tät och gripnade – och rolig – föreställning under Peter Barks erfarna ledning.
Den är väl värd att se, så håll utkik på en liten intim teater nära dig. Rätt var det är så kommer gruppen på besök.

Arne Jansson, Teaterstockholm.se

——————————————————————————————————————————
FEM TORSDAGAR I NOVEMBER av Peter Bark 2011

Som en pusseldeckare vindlar historien fram när Julia (Aminda Adler) försöker hitta Roxanna (Alexandra Ekelöf) som visar sig ha försvunnit helt och hållet. Pusselbit läggs till pusselbit; tillbakablickar till Roxannas torsdagsmöten med Frida (Moa Åström) lägger nya lager till historien och snart står sanningen klar.
På sin väg möter Julia ett stort antal karaktärer, fint utmejslade och lustfyllt agerade, och helheten blir en glittrande mosaik av svinaktiga män och hemlighetsfulla kvinnor. En genomtänkt och välspelad föreställning som erbjuder mycket att tänka på efteråt.

Arne Jansson, Teaterstockholm.se

——————————————————————————————————————————-

Fem torsdagar i november är en ovanlig enaktare av Peter Bark. Pjäsen är på samma gång ett relationsdrama och en genusfokuserad berättelse som visar kvinnans utsatthet i förhållanden. Det är en intressant föreställning om att våga vara sig själv, samtidigt som faran att gå emot det vedertagna också manifesteras. Alla har vi denna längtan, men de flesta av oss uppnår aldrig drömmen. Som framkommer i pjäsen ligger avunden på lur och precis som den våldsbenägne pojkvännen säger om Roxanna, vill vi ofta att fria människor ska ”uppfostras.”
Fem torsdagar i november är engagerande och spännande, publiken väntar hela tiden på den upplösning som faktiskt blir helt logiskt. Föreställningen framförs av unga, begåvade skådespelare som utför sina roller på ett mycket övertygande sätt och budskapet blir tydligt för åskådaren. Det är en riktigt sevärd föreställning som lämnar mycket eftertänksamhet efter sig.

Jens Wallén, Stockholms fria

————————————————————————————————————————

KÖRSBÄRSTRÄDGÅRDEN av Anton Tjechov 2010

Jag har sett två uppsättningar av Anton Tjechovs Körsbärsträdgården inom en vecka på skilda platser på Östermalm. Dels Mats Eks version på Dramaten (Nedre Östermalm, vid Stureplan) och dels Peter Barks hos Folkkulturcentrum på Medborgarhuset i arbetarstadsdelsdelen Hjorthagen. Det fanns vissa likheter. Båda arbetade med rörliga skärmar och stolar och bägge använde sången Om jag hade pengar från Spelman på taket. Annars var olikheterna slående, som de ska vara. Jag satt dessutom på olika avstånd från skådespelarna, i Hjorthagen på först bänken, nästan i knä på dem, och på Dramaten högst upp, på stol 666, vilket gjorde att min uppfattning av detaljer som ögon och smårörelser blev lite olika.
Dramatenversionen kändes dock alltför slipad, alltför självklar och nonchalant. Ångesten fanns däremot i Hjorthagen och Birgitta Rudklint som Ranevskaja lyckades frammana en förvirrad aura som kändes mycket äkta.

Arne Jansson, Teaterstockholm.se

———————————————————————————————————————————

BARA KÄRLEK av Arthur Schnitzler (& Peter Bark) 2008

”Lyhört om erotikens kraft.
Att varje stark passion innehåller en gnutta död är nog knappast något karaktärerna i Arthur Schnitzlers pjäs Anatol behöver tvivla på. Vi människor är komplicerade och handlar inte alltid i enlighet med våra tankar och känslor. Utan slits ständigt mellan å ena sidan våra rationella värderingar och å andra sidan mer oförutsägbara lustar och begär som ibland oväntat drabbar oss.
Bara kärlek undersöker detta tema. Anatol, Cora, Max och de andra vill uppnå sann lycka, där erotiken utgör ett medel för detta ändamål och utövas mer än ohämmat i salongerna.
Med bakgrunden att ögonblicket är det enda vi har problematiseras relationen till svek, otrohet och förbjudna lustar. Med vetskapen i åtanke är det inte alltid säkert att det bästa är att inordna sig i någon slags moral som vi människor uppfunnit, vi lever ju kanske inte i morgon. Arthur Schnitzlers karaktärer har utan tvekan valt passionens väg. Utan hämningar suger de alltså i sig den gnutta sann kärlek de tycker sig finna i en annan människa, och i illusionen om den. Det är ju motsatsen till döden och ett sätt att bekämpa tankar på förgänglighet.
I Peter Barks uppsättning läggs mycket vikt på de symboliska delarna i pjäsen, den fysiska gestaltningen har fått mycket utrymme och uppmuntrar åskådarens fantasi snarare än skriver en på näsan. Dans och musik, särskilt vals används som ett medel att levandegöra Schnitzlers subjektiva och abstrakta tankar. Det mesta är både lyhört och vältajmat i uppsättningen.”

Rebecca Haridi, Teaterstockholm.se 

———————————————————————————————————————————

FRÄMLINGAR av Peter Bark 2007

”Dagligen möts vi, men vågar inte ta kontakt…försummar det kanske viktigaste i livet; närheten till andra.”
”De flesta känner nog igen sig.”
”Pjäsen framförs med stark inlevelse, är mycket sevärd och manar till eftertanke.”

Jens Wallén, Stockholms Fria

———————————————————————————————————————————

OTHELLO av William Shakespeare 2006

Och om Othello vore kvinna, Desdemona man? I stället för att göra mysteater har den unga ensemblen fokuserat på genusanalysen och vänt på varje könsroll som finns i pjäsen. Det spännande är att det funkar. Det kvinnoförakt som finns inbäddat i många av dramats repliker blir glasklart tydligt när det är mannen som utsätts för dem, inte kvinnan.

Jenny Achenbrenner, DN

———————————————————————————————————————————

SOM FUNNES DET I STORMEN FRID
collage av texter av Anton Tjechov 2004

Det här är inget annat än en succé. Peter Bark har, likt Birgitta Egerbladh på Stadsteatern i våras, dekonstruerat Tjechov och på så sätt skapat något nytt. På ett sjukt bra sätt. För tillsammans så skapar all denna dramatik en känsla av vemod, glädje, längtan och…Ja vafan, alla känslor som finns. Jag sitter i publiken och antecknar ingenting. Jag bara dras med. Jag sveps in i något så stort och vackert att jag faktiskt glömmer tid och rum en stund. De har skapat magi. Susanna Ringblom och Joa Helgesson i Björnen är på riktigt på riktigt. Det finns inget på låtsas i deras spel. Jag sitter och blir fortfarande helt rörd av deras kamp – mot varandra, mot sig själva och mot allt. Och jag dras in i deras kamp. Jag ömsom skrattar ömsom gråter, men framför allt så lever jag, lever dom. Bosse Widerberg brukade alltid säga ”Det ska vara liv till varje pris”, jag vet inte inte om Bark också har sagt det men det har han hursomhelst tillsammans med ensemblen lyckats skapa. Susan Lekberg, Cathrine Johansson och Lisa Bohman lyckas som de tre syrrorna att få mig att känna precis som jag gör när jag lyssnar på Morrissey. Denna känsla av lycklig olycka om ni förstår vad jag menar. Det är så sorgset, det är så vackert att jag…Eh vafan. Det är grymt! Så , på allvar:
SPRING TILL GLASHUSET OCH TITTA PÅ ETT GLÄDJESPRUDLANDE MELANKOLISKT INFERNO!!

Nils Edwall, Nya scen

———————————————————————————————————————————

GAMLA TIDER av Harold Pinter 2004 

”Pinterpjäs i välvald tonart.”
”I regi av Peter Bark har det blivit en föreställning om kontaktlöshet och maktkamp, om ensamhet och diffusa erotiska spänningar. Men också en uppsättning som tar spjärn mot tystnaden och glider mellan tidsplanen.”
”Det har blivit en ambitiöst genomförd föreställning med klara förtjänster.”

Bo-Ingvar Kollberg, UNT

———-

”Laddad Pinterpjäs med många lager.”
”Iscensättningen är markerat lågmäld, rollerna byter status föreställningen igenom och gläntar på tolkningsmöjligheter. Ensemblen förhåller sig nästan retfullt lugn och återhållen.”

Lars Ring, SvD

———-

”Gamla Tider är en fullkomligt briljant skriven pjäs, som Peter Bark och ensemblen förvaltar på ett proffsigt och genomtänkt sätt. Det är snyggt, välgjort och välspelat från den inledande cigarettglöden i kolmörker till slutscenens emotionella kaos.”

Gustav Tegby, Nya scen

———————————————————————————————————————————

TVÅ UNGHERRAR FRÅN VERONA, NEW JERSEY
av William Shakespeare 2003

Både teatern och publiken behöver passion och överlevnadsvilja och på gräsplanen utanför Steninge slott får vi del av det.

Supernostalgiskt, roligt och förbluffande musikantiskt är det också att få del av den långa rad 50- och 60-talshits som Peter Bark flätar in i spelet och dialogen. Det märkliga är att texterna fungerar riktigt bra i sammanhanget.

I uppsättningen finns ändå ett liv och en lust som definitivt emanerar från Shakespeare.

…och det går faktiskt utmärkt att vara verkstrogen men ändå bjuda en final med feministiska förtecken.

Pia Huss, DN

———-

Det kan vara riktigt skönt och uppfriskande med kollisioner ibland. Ni vet, en sådan där riktig krock som egentligen inte borde fungera men på något magiskt vis ändå lyckas.

Spegelteaterns regissör Peter Bark har tagit ett helt nytt grepp om manuset och skapat en fräck hybrid mellan de gamla versmåtten och musikalen Grease. Han har lyckats förvandla ett tämligen mansdominerande och ibland rent sexistiskt manus till en hyllning åt den starka kvinnan.

Man brottas, slåss, älskar, sjunger, roar och oroar. det är fräscht, roligt, energiskt och en smart tolkning av ett annars ganska stelbent manus.

Jörgen Bröms, Eskilstunakuriren

———-

Det finns en frisk respektlöshet och experimentlusta som förtjänar beröm. Speciellt i partier där låttexter först vävs in i dialogen, för att sedan övergå i sång.

På premiären deltog Kim Martín, landslagsmålvakt i ishockey och OS-bronsmedaljör. Ett bra exempel på ”de tjejer som ej liknar barbiedockor”, som repliken föll när hon klev av scenen.

I andra akten händer det saker och de två ungherrarna får erfara att det inte går att bära sig åt hur som helst mot kvinnor. Misslyckade mansgrisar är alltid kul att se.

Magnus Fränberg, SbMt

———-

Berättelsen om de två ungtupparna som krossar flickhjärtan passar faktiskt väldigt bra applicerad på amerikansk ungdomskultur från femtiotalet. I bearbetningen har också tillfogats lite modern feminism för att alla ska känna sig nöjda med slutet – utom möjligen pjäsens machomän.

Gamla rockörhängen vävs in och framförs med både bravur, sväng och spelglädje av ensemblen i Steninge slottspark.

Två ungherrar från Verona, New Jersey är med andra ord riktigt lyckad sommarteater, fjärilslätt och svängigt underhållande.

Susanne Sigroth-Lambe, Uppsala Nya Tidning

———————————————————————————————————————————

KÖPMANNEN av William Shakespeare 2001

Köpmannen håller rakt igenom hög kvalitet.

Kvinnor som försummas i en värld av manligt kompanjonskap är ett ledmotiv i uppsättningen.

Peter Bark regisserar sin första sommar-Shakespeare och fortsätter traditionen med mycket aktiva smårollsinnehavare. Tillsammans utgör de patrasket, som skapar miljö i ett New York av vinnare och förlorare, där Financial Times fingranskas eller används som täcke.

SARA GRANATH, Svenska Dagbladet

———-

En jämn ensemble med smittande lekfull spelglädje.

Peter Bark försöker balansera konflikten genom att fokusera på pengar och vänskapsband snarare än antisemitism.

Tiden rinner iväg när dramat silas igenom musikalen ”Cabaret” och handlingen förflyttas till 20-30-tal. Den antinazistiska musikalen agerar motvikt till detta judefientliga stycke.

DANJEL ANDERSSON, DN

———-

Den gränsöverskridande klezmermusiken vävs in mycket fiffigt i föreställningen och skapar en vildsint, lika uppsluppen som sorgesam bakgrund till händelserna på det gräsgröna scengolvet.

En av de roligaste höjdpunkterna är när Cora Watson Englaliv parodierar Rudolph Valentino som filmshejk, när hon gör en av Portias friare.

SUSANNE SIGROTH-LAMBER, Uppsala Nya Tidning

———-

Sommarens Shakespeare hör till de bättre årgångarna och är klart sevärd.

I en nutid präglad av ekonomi, börser och räntor är Köpmannen en god placering.

Här finns en alldeles underbar scen där Shylocks dotter Jessika dansar med sin fästman, vaggade av musiken och de omgivande lövträdens sus. Två tärnor flög över dem dessutom…

Money makes the world go around sjunger tjejerna och visar att här finns kapacitet.

Regissören Peter Bark kan känna sig nöjd med sin första Shakespeare-uppsättning utomhus.

TINA NORDLUND-HESSLER, Eskilstunakuriren

———-

En rolig och lustfylld utomhusföreställning.

Jacob Swedberg, Metro

———————————————————————————————————————————
FRANKIE av Peter Bark 1997

…en pjäs om ungkarlen Frank Bodeen. Han älskar brudar och Frank Sinatra och sjunger Sinatras låtar. Hela kvällen. Stockholm är fenomenalt.

…bäst är pianisten Mats Karlsson. Brudarna är sju och snälla och goa.

Frank sjunger: Let me try again – låt mig försöka igen. Som vanligt sjunger han bara för mig – och dig.

ANNETTE KULLENBERG, Aftonbladet

———————————————————————————————————————————

GUD av Woody Allen 1997

Allt är metafysiskt och påhittat. Till och med regissören Peter Bark är påhittad. Det erkände han för mig på plats. Men detta påhitt spelades med stor vigör av en helt rubbad ensemble på ett mycket trovärdigt sätt.

Arne Jansson, Pyramus

———————————————————————————————————————————
PANDEMONIUM I PROSTÖKNA av Peter Bark (ej regi) 1996

…ett fruktbart möte mellan buskis och avantgarde. Publiken på friluftsteatern får anledning att skratta på bekostnad av båda genrarna. Finkultur såväl som bondkomik får sig en släng av sleven.

Eva Axelsson, Eskilstunakuriren

———————————————————————————————————————————

AUTUMN LEAVES av Peter Bark 1995

Autumn Leaves med manus och regi av Peter Bark var festivalens starkaste och mest gripande föreställning. I en sparsmakad scenografi vibrerade rummet av sorg. Pjäsen handlar om död och saknad… Det var så privat och nära att det blev allmängiltigt.

NN, Pyramus

———————————————————————————————————————————
FRAMTIDEN LIGGER I ÄGG av Eugene Ionesco 1995

…den sällan spelade Jacques II, där regissören Peter Bark gett fasta ramar, en klar idé och en härlig rytm åt aktörernas spel.

Det finns också en romantisk ådra i allt det absurda som En teater tagit väl tillvara på.

…min tro på en ny, kommande viljestark teatergeneration har styrkts.

HENRIC TISELIUS, Södermalmstidningen

———————————————————————————————————————————

MÅSEN av Anton Tjechov 1993

Teater Periskop har öppnat sig för ledan och därmed för Tjechov.

…man blir alltmer förälskad i de vilsna karaktärerna. I synnerhet Jonas Karlssons stolta och ömkliga Konstantin, morbror Sorin i Ulf Landergrens gestalt och Hanna Holmquists ovanligt rättframma Nina. Peter Bark har valt skådespelare med vackra röster.

En komplett värld med den sträva och söta smaken av ryskt te; lätt som en framglidande mås och sorgesam som döden.

KERSTIN GEZELIUS, Aftonbladet

———————————————————————————————————————————
Z av Peter Bark 1992

Kulturens ute & inne lista. Vår snabbguide visar vad som är rätt och fel i kultursvängen.

Inne
Musik: Just D
Teater: Z
Mode: Benetton

Dennis Dahlqvist, Vecko-Revyn

———————————————————————————————————————————

TVÅ GENTLEMÄN FRÅN VERONA av William Shakespeare 1991

…vi bjöds på en fantastiskt fin och levande föreställning med duktiga skådespelare. Blankversen klingade rent och klart…

Marie Heldén, Teaterforum

———————————————————————————————————————————

EN MIDSOMMARNATTSDRÖM av William Shakespeare 1990

Det är en utmärkt föreställning med många intressanta idéer.

Denna midsommarnattsdröm slutade inte alls så harmoniskt. I en dans där hela den stora ensemblen deltog hamnade rollfigurerna gång på gång med ”fel” partner. Lysander stod där plötsligt och log kärleksfullt mot Helena i stället för mot Hermia. Och Titania hamnade inte med Oberon utan med Botten.

KENT HÄGGLUND, Entré

———————————————————————————————————————————

DÖDEN av Woody Allen 1989

Särskilt intressant är att pjäsen har en kontrastverkan mellan dialog och innehåll, mellan repliker som är typiska för Allen (”Jag har hört att det ska finnas liv på Mars, men killen som sa det var i trikåvarubranschen…”), och ett absurdistiskt, närmast kafkaistiskt stråkdrag. Det senare har regissören Peter Bark och ensemblen med framgång tagit fasta på i sin uppsättning.

Uppsättningen i Peter Barks regi fungerar i vissa stunder närmast som ett slags rit, med de effektfulla kollektiva pantomimerna, den spänstiga koreografin och det vitala ensemblespelet.
Det är rentav så att denna form understryker pjäsens djup.

ULF GUSTAVSSON, Uppsala Nya Tidning

———-

Woody Allens komedi är en version av den medeltida moraliteten Spelet om Envar. Regissören Peter Bark har iscensatt stycket som en amerikansk teatergrupp skulle ha gjort det i slutet av 60- eller början av 70-talet. Föreställningen inleds med att en begravningsprocession tränger sig fram genom publiken, det som vidtar är teater som rit. De unga skådespelarna utgör ett kollektiv som både spelar möbler, onda andar och scenografi.

Döden är en anspråkslös men uppfriskande bekantskap. Till slut står Towe Lindblom på scenen och håller ett ljus i handen medan någon sjunger Didos klagan: When I am gone, remember me. Ett leende och allt blir svart.

LARS RING, Svenska Dagbladet