Gamla tider
Kate – Cecilia Göhl
Deeley – Björn Johansson
Anna – Johanna Suo
Scenograf – Ditte Rigardt
Ljusdesign – David Nachmann
Producent – Marzena Baranowska
Musik:
If thou must love me (Sonnet) av Mike Westbrook –
Mike Westbrook, piano och Mike Westbrook trio
Solitude av De Lange/Ellington/Mills – sång Ella Fitzgerald
Standards spelade av Keith Jarrett trio
They can’t take that away from me av Gershwin/Gershwin –
sång Frank Sinatra
Minnet är gäckande och gåtfullt. Det du en gång betraktat som slutgiltigt och sant får med ens falluckor och lönndörrar. Bilder flyter samman med andra, dröm blir verklighet och verklighet blir dröm.
Niklas Rådström
Minnet: den plats där något äger rum för andra gången.
Paul Auster
– I like to remember things my own way.
– How is that?
– How I remember them. Not necessarily the way they happened.
ur Lost Highway av David Lynch
Vi minns händelser som vi förstår dem, inte hur de nödvändigtvis var.
Sven-Åke Christianson, professor i psykologi
In my solitude you haunt me with reveries of days gone by.
In my solitude you taunt me with memories that never die.
Ellington/De Lange/Mills
Det finns ett uttryck, att retroflektera, när man inte når ut med sina tankar så vänds de inåt (och bakåt). Det får en att odla ett enormt inre liv men också en enorm ensamhet.
Kia Berglund
Det episodiska minnet (det personliga minnet) är ofta förknippat med tid och plats, det är av förklarande och återupplevande slag.
Anna Lindström, aftonbladet
It happens. It all happens.
Pinter om Old times
The character is the contradictions.
John Barton om skådespeleri
De misstag som man gör sig skyldig till i kärlek och i skådespeleri är att man blir för het på gröten.
Keve Hjelm om skådespeleri
Det jag tycker är viktigast med teater och mest eftersträvansvärt med skådespeleri är att det lever. Lever i ögonblicket. Att skådespelarna är närvarande i ögonblicket, lyssnar på varandra och låter sig påverkas och förändras av varandra på riktigt.
Den teatern utgår från skådespelarna. En skådespelare är en självständigt skapande konstnär och inte ett redskap för regissören. Skådespelaren måste ges chansen och få uppmuntran att våga använda sin personlighet och söka ärligheten och sårbarheten. Att söka ovissheten.
För att uppnå detta är det nödvändigt att arbeta processinriktat och inte resultatinriktat. I den här uppsättningen har vi valt att repetera i långsam takt i sex månader. Genom att arbeta på detta sätt har vi även mött pjästexten med hela dess komplexitet, utan behov av snabba och förenklade svar. Jag tror ingen dramatikers pjäser lämpar sig bättre för detta arbetssätt än Harold Pinters. Att spela Pinter övertydligt eller förevisande skulle döda spänningen i pauser och tystnader eller mellan det sagda och det outtalade.
Pjäsen Gamla Tider är ett mysterium – och ska så förbli. Vår uppgift med den här uppsättningen är inte att visa upp lösningen på mysteriet. Vi har vår tolkning av den, men var och en i publiken har rätt till sin egen tolkning. Pjäsens storhet ligger bland annat i dess motsägelsefullhet och mångtydighet.
PB
Detta är min mest tillfredsställande teateruppsättning.
PB